Odrins stav trilogin

  

Vad händer i tredje boken?

Den tredje och sista delen inleds med att Eldric kommer med ett avslöjande. Varför använde han inte Odrins stav när Queetar gick lös på tjerker och motståndsmän i Matarondalen? Han erkänner för schamanen Solivan att han inte vet hur han ska väcka de slumrande krafter som finns inuti staven, men Solivan tar avslöjandet med ro och säger att Eldric säkert hanterar den bättre när nästa slag står för dörren. Eldric som inte vågat hoppas på ett nytt slag slår bakut då Solivan berättar att ingen är död. Samtliga ligger i Horskamins djupa sömn. Ett tillstånd där kroppens själ har stulits och fått en parasiterande ond ande som inneboende. Detta väsen gör inget annat än kryper omkring i sin sovande värd och suger i sig näring, men för att hämta tillbaka de sovandes själar, och driva ut de onda andarna, måste Solivan kontakta sherwahoehövdingen Sarta. Detta är en lömsk karaktär som kräver Odrins stav i gengäld för att kontakta dödsrikenas portväktare Horskamin, och då Eldric ger honom den efter viss tvekan, tas de alla till fånga. Sarta tänker föra dem till Terbran och inkassera en rejäl belöning. Dock går det inte enligt planerna. Corunerna anländer till dalen, och ett mindre slag utbryter. Till sist kommer Mordus och hans män till undsättning och motståndsrörelsen får ro en liten stund och kan slicka sina sår. 

Sarta, hövding för sherwahoe, en lömsk karaktär som tror han står Terbran nära.

Under slaget har Eldric återtagit staven, men återigen förlorat den när han vaknar upp nästa dag. Medan han låg avsvimmad efter en explosion i sin närhet har någon knyckt den ur hans gördel. Eldric oroar sig emellertid mest för att Sarta har dödats under slaget och inte längre kan hjälpa dem att återuppväcka de sovande i dalen. Till hans lycka lever Sarta fortfarande, och han har till slut gått med på att väcka motståndsmännen och tjerkerna ur Horskamins sömn. Mottagen av dessa glädjande besked ber Eldric Mordus och några av hans följeslagare att bege sig till Arion och rädda Quegga, Jago och Zelama från sina dödsdomar. Den gamle krigsherren lämnar dalen med fem man, samtidigt som Eldric låter genomsöka dalen efter staven. Man hittar den inte. 

Fritagningen av Quegga med sällskap går vägen, men allihop skiljs åt sedan flyktplanen fått improviseras och i dalen vaknar manskapet upp, ovetande om allt som hänt. Sarta som nu inser att han har en dödsdom att vänta, söker tjerkernas gunst. Eldric vill inte ha honom som allierad och tackar vänligt men bestämt nej till ett samarbete. Sarta erkänner dock innan han avviker mot en okänd framtid att han sett asätare försvinna iväg med staven under slaget, så kallade sigiller, varpå Eldric äntligen får upp ett spår efter den.  

Manskapet beger sig nu i riktning mot Arion för att möta upp med Mordus, som i sin tur borde vara på väg bortifrån denna maktens stad. Eldric förbereder samtidigt en lång färd till sigillernas hemvist för att återbringa staven till motståndsrörelsen, en resa som ska påbörjas så snart de når utkanten av Arion. Men i Legostia, närmare bestämt vid Queggas sågverk upptäcker Aldrin mystiska spår vilka leder in på sågverkets gård. Ett litet sällskap med Eldric och Aldrin i täten tar på sig att undersöka spåren. Väl inne på sågverket överraskas de av corunska soldater som tagit Mordus sällskap till fånga. Aldrin ylar för att kalla på hjälp och tumult utbryter när tjerker och motståndsmän stormar mot sågverket och tvingar corunerna på flykt. Befälhavaren för gruppen, Wolvaer leder förskräckt sina soldater in i Sachrisskogen och försvinner spårlöst liksom motståndsmännens efterföljare. Bland tjerkerna talas det nu om att männen troligtvis har vilseletts av Sorgkarlen, en ande som lockar skogsvandrare i döden.  

I den hemsökta Sachrisskogen kan man stöta på väsen som ger sig till känna i form av skuggor på träden, väsen som enträget letar efter den tid de en gång försvann ifrån . . .

Tyngda av beskedet att efterföljarna, cirka 20 man är borta för alltid, möts man plötsligt av glädjande nyheter: Quegga ansluter till motståndsstyrkan, uthämtad från Arion, precis som Mordus lovat. Med honom på plats kan man nu förbereda marschen mot Terbrans palats. Eldric passar även på att berätta för Quegga att han tänker bege sig till Natkali och hämta staven, varpå Quegga beslutar sig i sista stund för att följa med Eldric istället. Motståndsmännen blir upprörda, men Quegga förblir orubblig. Så medan tjerkerna, Queggas motståndsmän och Mordus gerillagrupp rider mot Arion, tar Eldric, Theresa, Quegga, Solivan och Aldrin vägen till Natkali. Det visar sig under resans gång varför Quegga har skapat motståndsrörelsen, bl.a. erkänner han i ett kritiskt ögonblick att det var han som stal Odrins stav för 150 år sedan och därmed banade väg för Terbran att nå makten.

Skildring av tjerker på väg ut i strid. Liksom de gamla eldorherrarna ikläder sig tjerkerna i mask när krig stundar, för att injaga skräck i fienden.

Slutligen, chockade av Queggas avslöjanden, anländer sällskapet till Natkali, men i skuggorna ruvar en skum figur som har förföljt dem hela tiden . . . Hans ankomst får sigillerna att fly illa kvickt, likt en stormflod genom skogen. Theresa står i vägen för sigillernas framfart och rycks med till en myr. Där tvingas hon dragga efter staven, samtidigt som det övriga sällskapet ställs öga mot öga med Terbran som visar sig vara den mystiske förföljaren. I sitt sällskap har han även Queetar. Just som Eldric och hans vänner ska avrättas i den skymmande skogen, återkommer Theresa med staven. Eldric övertar den och Quegga tar kommandot. Han är den ende som vet hur staven fungerar och ger Eldric anvisning om det. Terbran ser sig själv motvilligt besegrad och flyr. Men Queetar undkommer inte stavens förödande kraft och slukas i Suexens skugga.    

Vapnet som Terbran fruktar, Odrins stav. 

Nästa dag sluter Eldric och hans sällskap upp med den övriga styrkan som redan drabbat samman med Terbrans män vid Dorondors murar. Eldric landsätts på palatsgården och använder staven för andra gången. Terbrans undersåtar inser att de är chanslösa mot detta vapen och tvingas kapitulera. Människor släpps från fängelser, undersåtar grips och Queetars kvarlevor som vilar under det trettonde monumentet bränns.

Några dagar senare firar man segern över Terbrans regim i tjerkernas största stad Valhorn och Quegga passar på att avslöja ännu en hemlighet: han vet vägen tillbaka till jorden. Eldric som bestämt sig för att resa hem med alla de fängslade människorna, tar känslosamt farväl. Men kärleken till Theresa och alla de nya vännerna får honom att vända åter . . .  

Vad händer i andra boken?

Eldric, Theresa, Aldrin och sjöfararen Oblesha befinner sig hos eremiten Asconovia när boken börjar. De har bestämt sig för att gå skilda vägar. Eldric ska leta efter staven och de andra ska bege sig till Valhorn. Men innan de lämnar eremiten, följer Oblesha sitt skepp till botten som under natten slagits sönder mot klipporna och sprungit läck. Eldric åser hela händelseförloppet från stranden, men är oförmögen att stoppa honom.

Så efter den tragiska inledningen på dagen med Obleshas bortgång, lämnar de nu snabbt Asconovias grotta. Eldric beger sig på stavsökarjakt, medan Theresa och tjerken Aldrin återvänder till tjerkernas land och byn Valhorn. Där hittar de Gillard som ridit land och rike runt för att värva motståndsmän. Turen har nu kommit till tjerkerna som tidigare inte visat sig intresserade av att delta i några krigståg mot härskardömet.

Under jakten på staven, berättar Eldrics reskamrat Mogwoa om guden Suexens ursprung. Hur han halshöggs av rihader och blev en hämnare som sedan upphöjdes till gud.

I Valhorn gör Gillard upp planer på att skicka en man till Arion för att ta reda på vad som hänt Quegga och uppdraget tillfaller en ung tainier vid namn Jago Sebasan. Jago ska på samma gång leta efter Zelama, en alfamerisk drottning som han är förälskad i. Hon försvann i Arion några månader tidigare när hon var på uppdrag för motståndsrörelsens räkning. Jago hittar Zelama, men inte Quegga. Komplikationer sker och under flykten från fängelset, skadas Jago i benet och blir oförmögen att fortsätta slåss. Han låter Zelamas medfånge Traydon fly så att han kan meddela Gillard om var de är, och stannar kvar med Zelama. De grips båda två och förs till en tortyrkammare.

Gravväktarna. Fantomer utan ögon och hjärta som vaktar staven utifrån en gammal kontraktsplan . . .

Eldric hittar staven efter otalet äventyr och möten med underliga väsen och sluter upp med sitt sällskap som nu också utökats av tusentals tjerker. Man förbereder sig för strid mot Terbran, samtidigt som en mystisk figur kommer. Denna figur är Traydon. Dessvärre är Traydon besatt av en ond ande. Just som han kommer till dalen där motståndsmännen och tjerkerna befinner sig, frigör sig denna ande som intagit hans kropp. Det visar sig vara Queetar, Terbrans avlidna mor. Hon förintar hela motståndsrörelsen, trots att Eldric har staven i sin hand.

Nyheten om motståndsmännens bortgång når Arion och efter en hastig rättegång döms Jago och Zelama till döden. Men också Quegga, som man rotat fram ur Tharen Quasans mörka fängelsehålor.

Tjerkisk väggkonst som skildrar Queetars förintelse av dalen.

Vad händer i första boken?